På rubriken kanske det låter som att jag är överraskad över att ha fått den titeln men det vart faktiskt lite oplanerat.Det satte igång i söndags med att vi ringde till KS för lite små frågor som vi hade. Vi var nämligen lite osäkra på om vattnet hade gått ( ja det går faktiskt att vara det ). De tyckte att vi skulle åka in för att kontrollera att allt stod bra till. Innan vi stack till KS dividerade vi huruvida vi skulle ta med oss förlossningsväskan och allt annat vi behövde. Vi bestämde oss för att ta med dem men att det kändes lite fånigt att göra det då vi bara skulle dit på en liten kontroll och sen åka hem och käka med K-I och Margareta.
Efter att ha suttit i väntrummet 1 timmar så fick vi komma in för kontroll. Där visade det sig att Johanna hade regelbundna värkar samt att hon var öppen 4 cm. Va, är det sant!?! sa vi förvånat. Ingen av oss hade en tanke på att det var idag det skulle ske. Vi fick vara kvar i det rummet en stund men i brist på undersöknings rum så vart vi förpassade till personal köket. Köket var dock en alldeles utmärkt bra plats med tanke på att vissa tydligen hade blivit bort skickade till Gävle och Uppsala i brist på plats.
Ganska snart blev värkarna kraftigare men Johanna andades igenom dem medan jag masserade henne. Allt flöt på ganska bra men jag kände mer och mer lite ilska bubbla fram. Inte var det så här det skulle vara? Jag och Johanna bland bord och stolar och en diskmaskin. Jag hade ju sett framför mig hur jag skulle leverera varma och kalla handdukar till henne samt hålla kontroll på diverse kurvor över kommande värkar och barnets hjärt rytm. Ge oss ett rum, nu! Till slut, efter cirka 4 timmar fick vi ett rum. Klockan var då 11 på kvällen och vi hade nu varit på sjukhuset i 6 timmar. Äntligen lite proffs runt sig!
Johanna gick direkt på lustgasen men bestämde sig för att skippa den för att hon vart illamående och spydde. Nu var det bara att sätta igång och massera samt leverera varma handdukar till henne. Hon kämpade på helt fantastiskt. Visst gjorde det ont men jag kände inte så stor oro. Hon såg väldigt lugn ut och andades enligt den profylaxkurs vi gått på. Jag är så ruggigt imponerad av henne. Vilken fru jag har.
Under ett toa besök hörde jag ett konstigt läte från Johanna. Det lät precis som kvinnan på profylaxkursen beskrivit hur kvinnor kan ge ifrån sig läten innan krystningsvärkarna sätter igång. Jag hörde Johanna skrika krystningsvärk å sen slängde jag mig på larm klockan. Fan, nu är det dax. Efter ett antal krystningar så kom lilla Alva dramatiskt ut ( 01:16 ). Hon var vit och började aldrig skrika. Barnmorskorna behöll lugnet och sa att det var normalt men vi stod med hjärtat i halsgropen. Tillslut sa den ena barnmorskan att jag klipper navelsträngen ytterfall vi måste springa med henne till intensiven. Gör vad ni måste sa jag. Direkt efter att navelsträngen var klippt gurglade Alva till. Så fantastiskt skönt! Välkommen Alva!
Nu är vi precis hemkomna efter 2 dygn. Allt har gått bra och alla mår bra. Ser framemot tiden framöver.
Bilder finns dels på min flickr men även på farsans.
